Pelargonglädje

En blogg för alla pelargonälskare

Välkommen till min pelargonblog

Välkommen till min pelargonblogg. Här kommer jag skriva om mina försök att odla pelargoner i tropikerna Något som är svårare än det först verkar.

elano blues pelargon

Pelargoner är ett släkte i familjen näveväxter. Namnet pelargon kommer från det grekiska ordet pelargos som betyder stork. Pelargonens fröer säger sig påminna om små storknäbbar därav namnet. Växtsläktet Pelargonium ingår i familjen Geraniaceae som innefattar alla pelargoner. En pelargon har ofta minst tre namn. Namnet som förädlaren valt, namnet som används vid försäljning och marknadsföring samt pelargonens registrerade namn.

Marknadsföringsnamnet kan varieras från land till land. De förädlade, icke vilda arterna, får inte ges ett latinskt namn. Deras namn ska skrivas med enkla citationstecken och med en stor begynnelsebokstav. Släktet Pelargonium är uppdelat i olika sektioner som de olika arterna faller in i. Arter inom samma sektion har ofta liknade utseende och skötselråd. Därför är det viktigt att veta vilken sektion just din art tillhör för att veta hur du bäst kan ta hand om den. I slutet av 1500-talet eller tidigt 1600-tal kom de första pelargonerna till Europa. Det var handelsfartygen som åkte mellan Indien och Europa som stannade till i Sydafrika för att fylla på mat- och vattenförråden som även samlade in fröer och plantor. P. triste var antagligen den första pelargonen som kom till Europa. Det är oklart när den första pelargonen kom till Sverige men Olof Rudbeck avbildade en pelargon i ett planschverk som kallades för Blomboken. Det var i slutet av 1600-talet och det var en P. capitatum som avbildades. Olof Rudbeck lär ha fått den av sin svåger Gustaf Lohrman år 1690 enligt anteckningar gjord på planschen.

Under 1700-talet utbyttes det mycket frön och plantor mellan botaniker världen över. Många botaniker gav sig ut på upptäcktsresor med Ostindiefartygen och stannade till i Sydafrika för att samla in nya okända frön och plantor. Tysken Johann Dillenius gav är 1732 ut en bok kallad “Hortus Elthamensis” där flera pelargonarter beskrevs. År 1788 gav fransmannen Charles-Luis L`Hertier pelargonerna ett eget släkte då Carl von Linne hade placerat dem i fel släkte. Carl von Linne sa att de tillhörde nävesläktet geranium vilket Charles Luis L`Hertier insåg var felaktigt och skapade pelargonerna ett eget släkte, Pelargonium. Efter sin död gav han år 1789 ut boken “Hortus Kewensis”. Den innehåller artbeskrivningar av 90 pelargoner.

England, Frankrike och Tyskland har arbetat mest med att få fram olika korsningar och hybrider av pelargonerna. På 1780-talet fanns det i England tre plantskolor som odlade fram pelargonier till försäljning. Från början uppstod de nya hybriderna av en slump men i början av 1800-talet började man förstå hur hybriderna uppstod. De togs de Engelska pelargonerna fram och strax därefter börjades skapandet av doftpelargonerna och hängpelargoner. Under mitten av 1800-talet blev det alltmer vanligt att odla pelargoner hemma på fönsterbrädan. Tidigare var det männen som stått för odlingen men nu när det nådde folkhemmen var det kvinnorna som tog över den sysselsättningen. Under krigsåren på 1900-talet försvann en hel del sorter då de uppvärmda växthusen behövdes till att odla fram mat istället. Till och med lagen sa att det var förbjudet att odla annat än ätliga växter just då. Idag är pelargonen mycket populär, både i hemmen och i offentliga planteringar. Det har dokumenterats att det funnits över 25000 olika hybrider och fler skapas i takt med efterfrågan.

För att veta om det är en pelargon du har kan du titta på plantans blommor. De vilda pelargonernas blommor har nästan alltid fem kronblad och de två översta skiljer sig i storlek, form och ibland även färg mot de tre nedersta kronbladen. De förädlade sorterna syns det inte lika tydligt men du kan ofta se det ändå. Vilda pelargoner varierar i färgerna ljust gul, gröngult, rosa, violett och mörk purpur. Endast fyra vilda pelargoner har klarröda blommor. De fem kronbladen har ofta fläckar i en annan färg. De lockar till sig insekter och fåglar som sköter pollineringen av blomman. Blomstjälkarna växer ut från en gemensam punkt på blomställningen och blommorna är samlade i flockar. Hur många blommor som växer i varje flock varierar sig. Andra flockblommande växter brukar blomma utifrån och in men pelargonen gör precis tvärtom. Så därför vissnar de också från mitten och utåt. Pelargonens blomma kan inte pollinera sig själv för att ståndaren och pistillen mognar inte samtidigt. Den har 10 ståndare varav 2-7 stycken innehåller pollen och är därmed fertila. Stiftet är uppdelat i fem märken. Efter pollinering utvecklas pelargonens frukt och kroppen börjar svälla. Detta sker nästan omgående efter pollinering och det syns tydligt då kronbladen börja falla av redan efter bara ett par timmar. När pelargonen är helt mogen spricker frukten upp i fem delfrukter, det är fröna.